RUNSKRIFTENS UPPKOMST
Runskriftens uppkomst är inte helt klarlagd, men troligen härstammar
den från grekisk eller latinsk skrift på 200-talet e Kr. Runskrift har använts
i hela det germanska området norr om det Romerska riket, t ex Tyskland.
I Skandinavien finns äldre runinskrifter bevarade på enstaka föremål. Från
vikingatidens första del, 800-talet, finns i Sverige runstenar bevarade. De är
författade med ett runalfabet på 24 tecken. Från slutet av 800-talet övergår
man i Skandinavien till en runrad på 16 olika runor. Under vikingatiden
(800-1050) används runor endast i Skandinavien och i de områden dit
skandinaviska vikingar kommit, t ex Storbritannien. Runstenar förekommer
in på 1100-talet och runor har använts mycket begränsat efter c:a 1350, sist
i Dalarna under 1800-talet.
Forskare uppskattar Europas runinskrifter till 6000 och av dessa
finns nära hälften i Sverige. De flesta finns i Uppland med över 1000
runstenar. Det största antalet runstenar i Småland är påträffade i
Vetlanda Kommun.
Även om ordförrådet i Sveriges runinskrifter är begränsat till
c:a 600 ord, får man härigenom en uppfattning om språk, personnamn och
i viss mån ortsnamn, arvskiften, släktskap och ibland runristarens namn.
Ofta uppfördes runstenen vid en väg och ibland omnämns brobyggen
Kung Gorm och drottning Thyras runstensmonument i Jylling i
Danmark från 950-talet sägs ha inspirerat till resandet av runstenar.
Runstenarna i Vetlanda kommun har enkel utformning och forskare
daterar dem till första delen av 1000-talet. Flera av runstenarna
här är placerade vid kyrkor. De flesta av stenarna har i ord ett
kristet innehåll, några av dem med ett kors som dekoration.